Hejsan alla!

Idag känns det lite tungt! Valpkursen börjar ikväll och jag har mer ont i mitt knä idag än på ett bra tag.
Känns som om jag måste ta de lugnt hela dagen så jag kan vara med ikväll! Vill verklgien klara det!

Jag har många nya besökare så får väl ta o berätta hela historien så ni hänger med.

För typ 3 månader sedan var jag o johan hos hans farbror i småland o körde motorcross. Det gick skitbra i början när jag lärde mig köra på en äng. Jag hade aldrig innan köprt motorcross, det hade dom, egna motorcyklar o sånt.
Jag fick låna skyddskläder o motorcykel o allt.
Det gick som sagt jättebra i början, tyckte det var jätteskoj. Efter ett tag så var jag så säker på biken så vi drog ut i skogen istället. Där körde vi över stock och sten. Jag körde på en egen lite lättare väg medans dom andra två körde den svåra vägen.
Det gick bra en runda men precis på slutet så kom jag fel på en sten och råkade sätta gasen i botter och flög över en stubbe som typ blev som en ramp. Jag föll inte av motorcykeln men mina ben ramlade från stöden, sköts ut och det ena framåt. Tänk er att man böjer benet bakåt när man fäller in, men mitt flög framåt. Tur jag hade knäskydden som tog emot annars hade benet kanske verklgien slått över framåt över näskålen. Helt fel håll.

Men undan skada kom jag inte. Fick en liten skada på minisken, skenbenet där uppe på framsidan, ledbanden och korsbanden gick av, samt broskbitar och ledvätska i knäet.

Jag ramlade på sidan med crossen och var nära att mosa mitt andra ben under bakhjulet som spann sitt snabbaste, tur jag kom undan där så inte båda benen varit pajj!

Men guuuud vad ont jag hade. Jag trodde inte jag hade något ben kvar. Bara låg på marken, kunde inte röra mig. Fick ligga där o vänta tills dom andra skulle se att jag låg där, om dom skulle se?
Tur så tog de inte så lång tid innan dom hittade mig. Lotta kom med bilen och det fick bli att åka till sjukhuset direkt. Aldrig aldrig aldrig haft så ont som de gjorde att köra över varenda litet smågrus med bilen, mitt ute i den småländska skogen där de inte finns riktiga asfaltvägar.
Tog en evighet o mycket gråt innan vi tillslut kom fram till sjukhuset.
Efter många timmar där fick jag tillslut kryckor, medicin o åka hem.. 2 timmar hem till skåne i bil. Nice - not!!
Den dagen hade jag allt med biltrafik som fanns. Men tack vare dom starka tabletterna så gick de rätt bra hem, var helt utmattad också efter all smärta o spänningar så jag sov nog mesta delen hem.
Minns vi plötsligt stannade till vid något flygplan på en backe där vi skulle köpa godis. Kära Johan <3 Så omtänksam o snäll, jag verkligen älskar dej.

Nu, 3 månader senare har jag fortfarande besvär och kan inte jobba. Sist jag var hos läkarna sa dom att jag kanske kan jobba om 6 veckor men jag är nog inte helt återställd förens om 12 månader. Korsbanden, typ de viktigaste i knäet är helt av. Jag klarar mig som tur är utan för allting ligger så pass bra så jag slipper operation, bara vänta på att det ska läka.
Jag kan gå utan o halta nu, yay!! Men jag har inte vågat springa än. Kan inte böja in benet helt o inte sträcka ut det helt, men det kommer väl med tiden!

Är otroligt glad att jag kan gå utan kryckorna och jag bara LÄNGTAR tills den dagen då jag kan springa! Har aldrig gillat att jogga innan men tror nog jag kommer ha en joggingrunda varje kväll sen när jag är frisk.
Ibland behöver man en skada för att uppskatta saker man aldrig tänker på annars.
Springa är naturligt, men när man helt plötsligt itne kan göra det längre så saknar man det- SOM FAAN!!

Nä nu ska jag sitta kvar här o fixa en blogg till en av Laikas syskon! :) Kul att bli lite aktiverad, även om man sitter ner :)
Vovven ska självklart få komma ut även om jag har ont, har tagit på mig en värmegivande stödstrumpa och käkat tabletter så det ska inte vara några problem o gå valprundor. Får nog dock hoppa över träffan med Cecilia i Stadparken idag :( Blä!



Älsklingen i grekland! <3 Längtar tillbaka dit!

//Malin